Nycklafallet

“En jägare hade varit ute och jagat en påskafton för många herrans år sedan och när han sent på kvällen gick förbi platsen kom en påskkärring flygande förbi på sin kvast. Jägaren sköt då ett skott mot henne, varvid kärringen blev rädd och tappade sin nyckelknippa, vilken med sådan kraft föll ner på klippan, att denna rasade. Platsen kallades sedan Nycklafallet.”

En annan lyder så här:

I detta berg bodde för mycket länge sedan en jätte, vars namn jag inte vet, men vi kan kalla honom Finn. Som de flesta jättar hade Finn samlat stora skatter, som han gömde, dels i det lilla Himmelsberget vid Varnhem, dels i Brunnhemsberget. Som en ordentlig jätte skaffade han sig lås och låste in sina skatter omsorgsfullt. Den stora nyckeln bar han med sig hängande i en rem runt midjan. Åren gick och hustrun dog. Barn hade de inga och Finn blev ensam. Han kände sig gammal och trött, när han gick där och vaktade på sina skatter. Han förstod, att livet närmade sig sitt slut, ty inte ens en jätte undgår döden. Tanken kom om vem som skulle få allt det han hade i sina gömmor. Släktingarna umgicks han inte med. De hade aldrig brytt sej om honom och de flesta var långt borta, många många mil. Han funderade och funderade och så helt plötsligt kom en underlig tanke i hans gamla trötta huvud. Tänk om folket häromkring skulle ta hand om hans skatter! De hade varit snälla och hyggliga mot honom. Säkert skulle de bli glada och tacksamma. Men hur skulle det gå till? Han kunde ju inte gå till någon och lämna nyckeln, då skulle de bara bli rädda och springa sin kos. Inte kunde han rista runor och tala om var den fanns. Men så fick han en idé. Om han hängde upp nyckeln, som var stor och lätt att upptäcka i en tall vid bergväggen, så borde någon se den och förstå vad han ville. Så blev det. Och om nu ingen har hittat nyckeln, så är det ju Finns fel. Det är bara att leta, ty nyckeln hänger säkert kvar i tallen än i dag. Och då Finn för länge sedan gått att möta sina fäder, så kan du inget få veta av honom. Det är bara att leta, ty Finn har inte tagit nyckeln med sig, det kan du vara säker på.

Häradsgräns och sockengräns

Genom Nycklafallet går gränsen mellan Valle och Gudhems härader och gränsen mellan Bolum och Broddetorps socknar. Häradsgränsen går från Ytterbergs udde vid Hornborgasjöns östra strand och en gammal gränsramsa lyder: Ytterbergs ände – Långebergs hall – Karls grav – Prästgårds bakåm och Nycklafall.

Lorre hopp

Endast ett 50-tal meter söder om Nycklafallet kallas ett av stupen Lorre hopp. Detta namn härleder sig från mjölnare, som kallades Lorre och hade en kvarn vid Prästegården. I slutet av 1800-talet var Brunnhemsbergets sluttning ner mot Bolums och Broddetorps socknar helt skoglös. Ved var en bristvara och man fick gå långa sträckor för att hitta något brännbart. Lorre var en dag uppe på berget för att stjäla skog till ved, för det behövdes eld under vällinggrytan. Han hade till stupet släpat fram en stock, som han hade kvistat dåligt, så när Lorre knuffade den över klippkanten, tog en gren tag i hans kläder och drog honom med sig utför stupet, varvid han slog ihjäl sig. Platsen kallas sedan dess för Lorre hopp.

Häckande pilgrimsfalk

Ända fram till 1950-talet häckade det pilgrimsfalk i klipporna nedanför där du nu står. Det var innan miljögifter och en igenväxande klippvägg förhindrade häckning av denna art. Under 1900-talet gjorde “projekt Pilgrimsfalk” ett försök att plantera in falkar igen och delvis röja upp i branten, men tyvärr har inga av dessa ungar återvänt som häckfåglar. Andra ovanliga fåglar som kan ses och höras här är bl.a. berguv, spillkråka och nötkråka.

Ovanstående uppgifter är hämtade från diverse artiklar och böcker som jag har fått ta del av från Harry Sunderg, Broddetorp och Birgit Olsson, Falköping.

Marcus Sundberg 2006-08-07

Text: Skylt på plats Bilder: Tomas Lager

58.302663, 13.651779